Så jag åkte till Washington och Morya utbildade mig genom Mark Prophet, och en tid efter det gifte vi oss. Vi är tvillingsjälar. Din tvillingsjäl är din motsvarighet, skapad utifrån samma plan som du själv. Så vi har två uppdrag. Vi vill komma tillbaka till hjärtat av JAG-ÄR-Närvaron, den Älskade, som introducerar oss för vår Älskade, vår egen motsvarighet/tvillingsjäl. Vår strävan efter kärlek tar oss till Varandets centrum.

När jag träffade honom (Mark Prophet), sa han att han inte skulle vara här särskilt länge, och att han skulle överföra budbärarens mantel till mig, och det gjorde han. Vi var tillsammans i totalt tolv år och vi har fyra underbara barn – och många tusen andra barn som studerar mästarnas undervisning.

Och så, helt plötsligt, tog han avsked från oss. Jag såg honom accelerera sitt väsen och uppgå i JAG ÄR DEN JAG ÄR´s tillvaroplan, och därigenom demonstrerade han undervisningen han givit. Han avslutade sin evolution, accelererade i uppstigningens ljus. Det är vad han säger till dig, dig och dig – att du också kan göra det i det här livet.

Han levde på 1900-talet, stod inför samma problem som vi gör och han tog emot och ackumulerade det vita ljuset. Han dikterade till och med en bok för mig efter sin himmelsfärd; Att ta på sig Herrens klädnad.* Där berättar han hur han gjorde det under det här århundradet. Han är ett fantastiskt exempel. Vi kallar honom den alltid närvarande gurun eftersom han alltid dyker upp och pratar med sina chelas, och han kommer att visa sig för dig när du känner igen en annan Guds Son i honom.

Efter det att han hade lämnat oss på det fysiska planet, gick jag igenom hans saker och hittade då en dikt som han skrivit till The Summit Lighthouse. The Summit Lighthouse var namnet på den organisation han grundade i Washington, DC, 1958, under ledning av El Morya, i syfte att publicera de uppstigna mästarnas undervisning. Han visste att The Summit Lighthouse var din varelses höjdpunkt, ditt fyrtorn, och han ville att du skulle accelerera till det ljuset. Så han skrev ner den här dikten om vad den fyren betydde för honom. Den är väldigt värdefull för mig. Det betydde mycket för mig att hitta dikten, att hitta en bit av hans handskrift. Vi har tonsatt den och nu skulle vi vilja dela denna meditation på din egen JAG ÄR Närvaro med dig.

The Lighthouse of Love

 

From the Sun Center of Love all divine
Through Thy great star-studded universe mine
Flowed emanations of perfect good cheer—
Lo, it is I! Lo, I AM right here!

The Summit Lighthouse is a vict’ry flame
Light overcoming all darkness and blame
The Lighthouse of Love will guide all below
Who bask in the glory of purity’s glow.

No favorite son, ye all are divine
Made in His Image—restore us, let’s climb!
We come for thy blessing, Father of all
Thy Light is pure love, we answer thy call.

Away in a manger, beautiful Christ
So meek and so lowly, filled with delight
Spurned by the world and rejected of men
Was honored by some—He cometh again.

The world shall be changed and painted so bright
By charity’s beams and pencils of light
The Summit presents the masters divine
O let us then hear them while there is time!

Purpose in living descends as a flame
Enveloping garments, gifts in Thy name
’Round us forever and heals every woe
Thy Spirit directs, reveals how we go.

O Mary and Jesus, Saint Germain dear
Remove all our density, cast out fear
Thy flames enfold us to resurrect light
Cast out all death and fill us with Life.

The Summit Lighthouse of creative pow’r
Releasing bright radiance ev’ry hour
Charges the world with harmonious rays
That change all your darkness into great praise!

*Denna bok är publicerad med titeln “Cosmic Consciousness: One Man’s Search for God, av Mark L. Prophet (Summit University Press).

Innan jag lämnade staden skulle jag ha en upplevelse som var och är så väldigt viktig för mig, förmodligen en av de viktigaste upplevelserna jag haft på vägen. Den lärde mig karaktären hos min egen subjektiva medvetenhet och hur felaktig den subjektiva medvetenheten kan vara, de slutsatser vi kommer fram till – när det gäller politik och religion eller alla våra livsåskådningar. Vi har dem från barndomen. Vi är indoktrinerade. Just den här fördomen var väldigt intensiv. Jag skulle kunna kalla det för en trångsynthet som hade funnits där från barndomen. Och här var jag. Jag hade avslutat mina högskolestudier – hade haft några underbara lärare och läst mycket logik, algebra och geometri m.m. – och jag trodde verkligen att mitt sinne var fritt.

Men jag hade inte alls ett fritt sinne, och jag hade inte förmågan att se igenom min egen subjektiva medvetenhet. Jag tror att det är en typisk fälla i den moderna tiden – att när vi hör något nytt är kraften i vår tidigare tro för stor för att vi ska ta in och acceptera det vi hör. Då krävs det en slags katastrof, ett erkännande av att vi har haft fel. Det blir ett kraftigt angrepp på vår andliga och intellektuella stolthet. Eftersom vi alltid har haft en viss tro är den mer verklig än vad vi nu måste se som verkligheten. Jag anser att detta är en av de stora initieringarna på vägen mot verklig frihet och verklig upplysning.

Fördomen jag hade var en fördom om Jungfru Maria. Jag levde i grunden i en protestantisk gemenskap, även om jag alltid hade funnit mycket tröst i att gå in i katolska kyrkor. När jag var i Europa hade jag besökt de katolska katedralerna på mina resor.Men nu fick jag en insikt om att jag hade en verklig fientlighet, en intensiv motvilja.

Jag trodde, som jag hade fått lära mig, att katoliker dyrkade avgudabilder, att hon (Maria) var någon slags gudinna som bland annat lät sig kallas universums drottning. Hon porträtterades i den offentliga tunnelbanan – ett medvetet brott mot dem som inte var katoliker, som jag såg det. Hur vågar hon kalla sig universums drottning och låta sig dyrkas som Guds moder! Så det var min indoktrinering, och jag hade ännu inte sett igenom den.

Så jag gick nerför gatan, vid gott mod då jag hade hittat det jag letat efter. Helt plötsligt tittade jag upp, och där var hon! Det här är en målning av henne, även om hon inte riktigt såg ut så här. Det är en av mina favoritmålningar av henne, även om den ser väldigt ortodox ut. Den har känslan av ett brinnande hjärta, ett passionerat kärlekshjärta, ett blomsteroffer till Guds söner och döttrar, och genomborrandet av hjärtat med svärdet, smärtan av den pågående korsfästelsen av Guds barn genom krig, på slagfälten, i sina prövningar, i sina frestelser. Det är verkligen ansiktet och bilden av ett modershjärta.

När jag tittade upp på henne såg hon ut som en ung jungfru. Hon såg ut som en ung flicka man skulle kunna se i vårt århundrade. Faktum är att jag uppfattade henne som en vän som jag hade känt för alltid och en ljusets syster. I närvaro av den intensiva kärlek som strålade ut till mig var jag naken. Min egen fientlighet och mitt eget hat hängde där som trasor av mitt eget undermedvetna.

Jag sprang till närmaste katolska kyrka. Jag knäböjde framför hennes staty. Jag sa: ”Förlåt mig. Förlåt mig. Låt mig vara dina händer och ditt hjärta och ditt tempel. Låt mig gå ut och hitta dina barn och låt mig ge tröst till livet.”

Sedan den stunden har jag känt att Moder Maria är en syster, en mänsklighetens väktare. Jag har sett henne som den arketypiska kvinnan, som en stor vetenskapskvinna i fiskarnas tidsålder, inte som en enkel bonde utan förståelse för processen att föda det kosmiska medvetandet i den förstfödde sonen. Jag har sett henne som ett hjälpmedel i denna tidsålder, som en öppning till förverkligandet av Gud som Moder. Hon har visat mig vetenskapen om upphöjandet av Moderslågan i oss alla genom resningen av Kundalini från basen till kronan.

Hon har lärt mig att “Hell Dig, Maria” (Rosenkransen) som har brukats i nästan femtonhundra år inom den västerländska kristendomen verkligen är ett ”Hell Ma-ray (modersstrålen)”. Mary (på engelska) är helt enkelt en förkortning av Ma-ray, eller universums Moderstråle, eller den negativa polariteten eller varandets feminina princip. Hon har förklarat denna ”Hell Maria” som en hälsning till den vita eldskärnan, fröatomen i ryggradens bas, som hinduer kallar gudinnan Kundalini. Hon har sagt att helgon och mystiker i århundraden har sagt “Hell Maria” som ett sätt att höja den energin.

Det är verkligen en del av den västerländska traditionen och det är därför helgonen har porträtterats med ett vitt ljus runt hjässan, eftersom de har öppnat sina kronchakran. De har gått in i Guds salighet. De har skrivit ner – de stora mystikerna i den västerländska kyrkan – sina erfarenheter av denna älskade Gud och hur deras själar kommit och gått in i och ut ur den närvaron. Vi vet att de stora ljusbärarna, som Johannes av korset och Thérèse av Lisieux och Padre Pio, och de som har kommit och gått och skrivit ner sina upplevelser, liksom de som inte har gjort det, alla har haft denna inre upplevelse så passionerad i Guds energi och lycka att det trotsar en del observatörens förståelse av dem som ingenting annat än martyrer.

Hon förklarade för mig att termen “Guds moder” inte är en titel exklusivt för henne. Hon säger: ”Jag är en vägvisare. Jag har insett fullheten av denna moderslåga inom mig. Som jag har gjort måste män och kvinnor göra.” Hon sa: ”Att vara Guds moder är att förkroppsliga livet på jorden. Att ge näring åt lågan, att ge näring till den eviga Christos som föds i varje hjärta, att ta hand om varandra är att förstå Gud som Moder.”

Hon sa, ”Den enda anledningen till att jag blir föremål för “Hell Maria” är att jag uppfattas som en person bakom vilken principen, den eviga principen om Omega, eller det feminina väsendet, upptäcks.” Hon sa att det finns många andra feminina varelser som har uppstigit till dessa plan av Gudsmedvetande och deltar i att hjälpa män och kvinnor att förverkliga sin inre strävan.

Så jag har lärt mig mycket av henne, inklusive den kosmiska astrologins vetenskap, en slags kosmisk klocka. Hon har lärt mig cyklerna vi behöver förstå för att kunna rita diagrammet över vår dagliga karma och vår dharma, eftersom detta fungerar i enlighet med de tolv punkterna på den kosmiska klockan, som hon visar mig är de tolv stjärnorna i kvinnans krona i Uppenbarelsebokens tolfte kapitlet. Denna vetenskap presenteras i vår bok om det Stora Vita Brödraskapet.*

Det är en mycket fascinerande förståelse eftersom den lär oss att varje dag vara beredda på vad vi kommer att möta. Det är inte en yttre världslig astrologi; det är en inre avstämning med varandets spiral och hur den utvecklas. Det har gett många människor fördelen av en förståelse som har gjort det möjligt för dem att komma till rätta med sin egen psykologi och de känslor vi hanterar från dag till dag – varför vi känner oss på ett sätt en dag och varför vi känner oss annorlunda en annan. Det har att göra med mängden karma som kommer till oss. Det vi har sått i tidigare liv är energi som återvänder till oss.

Så jag har blivit en ivrig elev till denna Moderstråle och denna Moderenergi och jag har identifierat mig med den så mycket att vissa människor har kallat mig Moder. Det är en enkel titel, som du skulle kalla en katolsk präst för Fader eller chefen för ett nunnekloster Moder Abbedissa. Det betyder inget mer än så. Det betyder inte något särskilt upphöjt förutom att det är vägen till min hängivenhet.

Hängivenheten till Modern är förståelsen av att i Vattumannens tidsålder, när vi reser upp denna modersenergi, så har vi uppväckandet och förståelsen av vem som är denna Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande. För det är Modern som förklarar Faderns lag för oss, vilka vi är som söner och döttrar, och vad som är denna fantastiska kärleksenergi som är den Helige Ande som flödar genom oss, som när vi kan kontrollera den kommer att uppenbara mycket mer omfattande hemligheter än till och med splittringen av den fysiska atomen.

*Se The Great White Brotherhood in the Culture, History and Religion of America. Se även Mrs. Prophet’s Predict Your Future: Understand the Cycles of the Cosmic Clock. Sök i Ascended Master Library efter inspelade föreläsningar om den kosmiska klockan.

Mötet var över och jag återvände till min skola. Inom loppet av några veckor gick jag genom en park till en av mina kurser när en ljusvarelse som jag aldrig hade hört talas om, eller sett förut, kom emot mig. Men i samma ögonblick jag såg honom kände jag ändå igen honom.

Det var den uppstigna mästaren El Morya, som såg ut precis som han ser ut på denna målning, som gjordes för ungefär hundra år sedan när han var känd som Mästaren M., som hjälpte Mästaren KH, Djwal Kul och Saint Germain att grunda Teosofiska Samfundet genom Helena P. Blavatsky i Adyar, Indien.* Hon hade sett honom och instruerade konstnären. Denna återgivning av målningen är färglagd. Annars är den i princip densamma.

Han såg ut att vara över två meter lång. Hans aura vibrerade av en enorm hängivenhet till Guds vilja. Det var en så intensiv hängivenhet till Guds vilja att den väckte ett enormt förtroende. Den var så passionerad att det blev en stränghet, nästan en abrupthet, en intensitet som vi knappt observerar hos människor i det dagliga livet. Han tittade på mig med dessa intensiva ögon, och det tog mig ett antal år, eller åtminstone månader, att bakom den strängheten upptäcka den största kärleken och den vänliga glimten i hans medvetande.

Jag fick också senare reda på att han hade varit inkarnerad som helgonet Thomas More, ”mannen för alla årstider”, som har blivit min själs stora kärlek.

På väg tillbaka från en resa till Afrika stod jag i Towern i London, där han hade varit i femton månader, i väntan på sin avrättning under kung Henrik VIII, eftersom han inte ville ge efter eller kompromissa med sin ståndpunkt.

Morya sa till mig, ”Jag behöver en kvinnlig budbärare. Åk till Washington så kommer jag att träna upp dig genom Mark Prophet. Om du klarar dina invigningar, kommer Saint Germain att komma och smörja dig till budbärare för de uppstigna mästarna.”

Det var ett kryptiskt meddelande. Det var allt han sa. Han väntade inte ens på ett svar – han försvann och jag blev bara stående. För ungefär tio dagar sedan när jag var i Boston på föredragsturné gick jag tillbaka och stod på den där platsen, och jag förstod vad han gjorde när han visade sig för mig på ett så konkret sätt, lika tydlig som du är nu, och ändå var han inte fysisk. Han hade höjt mitt medvetande, rensat det tredje ögat, sänkt sig till det planet och det blev ett möte av vibrationsfrekvenser.

Medan jag funderade på vad han gjorde, sa han till mig, ”Du behöver inte gå efter din inre känsla för att vara en budbärare. Du behöver inte lita på en man som du precis har träffat. Jag visar för dig och bevisar för dig att de uppstigna mästarna är verkliga.

Jag ber dig inte att ge ditt liv, 100 procent av ditt liv och din energi, och att bli utsatt för världens förlöjligande, förakt och fördömande för det jag kommer att förmedla genom dig, utan att ge dig denna första upplevelse av de uppstigna mästarnas absoluta integritet och verklighet.” Jag såg att han visade sig för mig utifrån en känsla av kosmisk hederskänsla, han bad mig inte att gå på enbart tro, utan gav mig direkt och vetenskapligt vetande.

Jag ber dig att ropa i Guds namn, i namnet av ditt inre Kristusjag, att be de uppstigna mästarna att bevisa sin verklighet för dig. Jag skulle inte känna mig nöjd om du accepterade det jag säger bara för att jag säger det.

Jag talar om integriteten hos själar som har gått före – Jesus Kristus, Gautama Buddha, antikens stora gestalter som Pythagoras, den helige Franciskus och Milarepa; moderna helgon som påven Johannes XXIII, Ramakrishna, Sarada Devi och Thérèse av Lisieux och andra upplysta som har varit villiga att leva för ett syfte, vare sig det är inom vetenskap eller nationers styrelse. De har offrat sig själva på mänsklighetens altare. De har aldrig brytt sig om förlöjligandet eftersom de har varit avantgardet, innovatörerna; de har alltid sett bortom sin egen tid. De har sett det så tydligt att det aldrig spelat någon roll vad det blev av dem själva. Det var budskapet som var passionen i deras liv.

El Morya dök upp för mig en annan gång. Han gav mig ytterligare ett bevis eftersom han kände till det element av tvivel som lurar inom oss alla, och visst låg det på lur. Jag var i min lägenhet och jag förberedde mig för att lämna över mina uppgifter i olika högskoleorganisationer och på min arbetsplats, och jag försökte få ihop mina saker. Det verkade ganska överväldigande att få allt detta gjort och att komma iväg. Då kände jag hur han kom in genom dörren – även om han naturligtvis inte behövde komma in genom dörren – till lägenheten. Där stod han, stor och lång, och vibrerade av sin samlade kraft av hängivenhet till Guds vilja. Den tvivlande delen av mig sa: ”Bevisa att han inte är på riktigt! Gå bara rakt igenom honom! Om du kan kliva igenom honom är han inte på riktigt.” Och jag tänkte, ”Ja, det verkar vettigt.”

Där stod han framför mig med en kärlek som är obeskrivlig, med intensiteten av den hängivenheten till min själ och till allt jag någonsin hade sökt. Men i det ögonblicket tog jag ett beslut. Jag gick igenom honom. Jag gick rakt igenom honom, och jag vände mig om och han var fortfarande där. Jag kände mig väldigt fåraktig och generad. Jag hade inte bevisat något annat än att de uppstigna mästarna är verkliga. Morya var verklig. Han stannade hos mig. Saker och ting hängde ihop och jag var redo att gå vidare.

Jag hade ett sista ögonblick då jag såg tillbaka, Lots hustrus stora synd. Det var en tillbakablick eftersom jag lämnade en väldigt personlig familj, en nära familj, många människor jag kände i kyrkan och i skolan och på jobbet. Ja, jag klev faktiskt ur hela min livssituation utan att ens kunna kommunicera till en enda själ varför jag flyttade. Jag visste att de inte skulle förstå och det var ingen idé ens att börja diskussionen. När jag precis skulle lämna stan sa jag: ”Farväl, jag ger mig av.”

Inför allt detta vällde det upp ett fasansfullt rop, det uppstod en kraft som drog i mig, som planetens dragningskraft, som två planetkroppar. Det var en sådan magnetism att jag inte kunde resa. Så jag ropade till Frälsaren Jesus Kristus och sa: ”Du vet att jag alltid har följt dig. Jag följer dig till slutet. Jag arbetar med Guds tjänares söner i ditt namn. Kan du vara snäll och öppna Bibeln och ge mig något jag kan fästa mig vid som ger mig styrka?”

Jag öppnade Bibeln – och där stod versen i bokstäver av levande eld: ”Två arbetare som arbetade på fältet, den ene togs och den andre lämnades.” Av för mig okända skäl var det jag som blev tagen, och det gav mig ljuset och modet att gå vidare.

*Madame Blavatsky och överste Olcott grundade Theosophical Society i New York 1875. Flera år senare flyttade de till Indien och etablerade 1882 sällskapets internationella högkvarter i Adyar, Indien.

Så allt detta i några ögonblick av meditation på detta högre plan. Jag flöt försiktigt tillbaka till min kropp i det lilla rummet, och där stod Mark Prophet och han höll en predikan/föreläsning som jag verkligen inte kommer ihåg mycket av, måste jag erkänna. Men när han slutat, så kände jag hur hans aura växte, förmodligen ungefär tiofalt. Den Helige Ande kom över honom, och genom den Helige Ande som tog plats i hans aura trädde ett annat ljusväsen fram, ett Guds sändebud, som skulle förmedla den Helige Andes budskap genom honom med det talade Ordets kraft.

Denna ljusvarelse är någon som var och en av er tveklöst känner personligen. Jag kan vittna om detta för dig och du är fri att acceptera eller förneka mitt vittnesbörd, att bevisa det eller att ifrågasätta. Detta ljusväsen är Ärkeängel Mikael. Han figurerar i det tolfte kapitlet av Daniels bok i Bibeln och i det tolfte kapitlet i Uppenbarelseboken. Han är huvudpersonen som kämpar mot draken och hans änglar när det är krig i himlen. Han kommer för att försvara kvinnan klädd i solen, hon som föder människobarnet.

Detta är en mycket intressant profetia. Det händer just nu i den här tidsåldern. Vad det betyder är att vid denna tidpunkt, i början av Vattumannens tidsålder, träder kvinnan fram i förgrunden. Och vem är kvinnan? Kvinnan är den feminina principen inom var och av oss oss – Gud som Moder, renheten, kristallströmmen av energi som stiger från basen till kronan.

När den energin stiger upp inom oss alla och återförenas med Fadersprincipen, då innebär det föreningen av Guds väsen, eller av plus- och minuspolariteten hos ett kosmos i vårt tempel, då skapar den fusionen av energi – explosionen av vad vi kallar vårt kosmiska medvetande eller, i kristna termer, Messias födelse i vårt eget hjärta, i vårt eget väsens kalk, i vår egen medvetenhets krubba.

Att framföda individuellt kosmiskt medvetande blir tidsålderns mandat, denna sfäriska medvetenhet som verkar matematiskt och vetenskapligt exakt, som är absolut inspirerande och upplyftande och som skulle hänföra vår tids största sinnen, om de bara kunde röra vid det medvetande som Saint Germain har visat mig. Han säger: ”Religion och vetenskap är som en flödande kaducé, som sammanflätar varandets plus- och minuspolaritet. Religion kan förstås i termer av denna vackra matematik, på samma sätt som vetenskap kan förstås i termer av religion. Men om man har missuppfattningar på båda dessa områden, så uppstår motsatta läger.” En söndra-och-härska taktik genom vilken vi hålls i okunnighet.

Nåväl, i vilket fall som helst, Ärkeängel Mikael stod i Mark Prophets aura. De två blev kongruenta, precis som liksidiga trianglar av varande. Där stod de i samma punkt av Guds medvetenhet – en i Andens frigjorda oktaver, en i materien, varvid den materiella var kärlet för den andre att utgjuta den levande Gudens budskap.

Ärkeängel Mikael sa många saker den kvällen. Det jag noterade mest var en enorm kraft, att det verkliga syftet med Guds sändebuds ankomst och med användningen av den Helige Ande inte bara var överföringen av undervisning för våra själar och för vårt medvetande utan det var en överföring av energi, av medvetande. Jag kunde känna hur det gick in i mina chakran.

Jag förstod att detta var själva syftet med evolutionen, att det fanns en andlig evolution. Det finns varelser som bara är en liten bit bortom oss i evolutionen, precis bortom tidens och rummets slöja. Genom sin dharma, genom sin plikt att vara sig själva, har de ett enormt viktigt åtagande gentemot universum – och det är att föra den varelsen, den identiteten, det medvetandet, vidare till de som är mindre utvecklade, vilket också är vår skyldighet när vi har en talang som vi fulländar. Om vi ​​blir skickliga på att spela piano eller att vara snickare eller ingenjör eller inom kirurgi eller som advokat eller vet hur man tillagar och vänder pannkakor, då är det meningen att vi ska föra det vidare till nästa person i kön. Det är så kulturen rör sig, det är så civilisationen rör sig. Det är universums ordning.

Han sa, ”Människor i Boston, jag skär er fria,” och jag visste att han pratade direkt med mig, och ändå kunde jag känna hans ljus gå till varje chakra i varje person som bor i den staden. Jag visste att han skar mig fri från vad det än var som hindrade mig från att hitta den uppstigna mästaren Saint Germain och mitt uppdrag. Det var svar på ett anrop. Det var inte Saint Germain; det var ett sätt att komma till honom. Jag insåg att jag själv var tvungen att accelerera medvetandet tills jag kunde vistas på ett medvetandeplan där jag kunde kommunicera med Saint Germain, och detta skulle vara en process.

Efter att ha sett den verklighet som strålade fram från honom slöt jag ögonen och började meditera. Medan jag mediterade märkte jag en enorm kraft. Det var hans aura. Jag kände en energi och ett kraftfält som jag aldrig hade känt tidigare. Vid den tiden hade jag haft ett praktikantjobb på FN, träffat tusentals människor, hundratals av dem personligen varje dag, rest runt världen och studerat, besökt alla typer av religiösa grupper och lärare och platser. Jag hade aldrig träffat en individ som avgav en sådan energi när jag kom in i hans aura. Under meditationen fann jag mig själv dras in i en profets mantel.

En mantel är symbolen för en individs ljus eller uppnående, som Kristi mantel eller Elias mantel som föll på Elisa. Det var precis så det kändes. Jag sveptes upp i hans själs klädnad.

Det var en spiral som tog mig till ett annat medvetandeplan tills jag fann mig själv stående med Mark Prophet – jag såg in i ljusgalaxer, blev visad hur vetenskap och religion är ett, hur det finns en kärna av eld, en permanent atom, en stor Central Sol (som vi aldrig ens har sett från denna punkt i kosmos) och galaxer av ljus som kretsar runt den. Jag kunde se energin röra sig. Jag kunde se energi som en rotation av varande, av Guds polaritet, maskulin och feminin polaritet.

Han visade mig hur energi som princip personifieras i individualitetens manifestation, individualitet på alla olika nivåer av varande – Elohim, ärkeänglar, serafer, keruber, solhierarkier och slutligen, närmare jorden, uppstigna mästare, människor som du och jag som helt enkelt var lite ljusare, lite mer upplysta. De hade gått bortom detta plan. De hade övervunnit dödens och sjukdomens dilemman.

Till slut visade han med sin hand en grupp själar precis som jag själv. De var ännu inte inkarnerade. De var gruppen som jag kom ifrån. De hade ännu inte löst varandets problem. Det var planerat att de skulle födas i alla religioner och kulturer, både i öst och väst.

De hade en sak gemensamt, den här gruppen av individer: de visste vilka de var. De visste var de kom ifrån. De visste var de hade bott tidigare. De förstod sinusvågen av våra evolutioner på plan av ande och materia, in och ut ur Guds boningar eller in och ut ur atomerna, människans “medvetandejoner”. De förstod den kosmiska lagen. De förstod energi och de visste varför de inkarnerade. De tog fysisk form för att upprätthålla en frihetslåga på alla nivåer av mänsklig strävan.

Sedan vände han sig om, Mark Prophet, och visade mig en annan grupp själar. Dessa var redan förkroppsligade och de dök upp på medvetandeskärmen som små ljuslågor. De fanns här och där och överallt, i alla nationer och religioner i världen. Jag tittade på dem och de var mina bröder och systrar. Jag kände igen dem direkt.

Sedan drog han in mig och gav mig en närbild av deras auror och deras sinnen och vad de tänkte. Han visade mig något som var den mest häpnadsväckande uppenbarelsen. De hade kommit ut från dessa medvetandeplan, och ändå hade de glömt vilka de var, var de hade kommit ifrån, hela förståelsen av den kosmiska lagen och dess praktiserande. De hade till och med glömt att de hade ett uppdrag, att de hade avlagt ett löfte till Gud att tjäna världssamfundet. Jag tittade och jag såg välmenande föräldrar och lärare på alla ekonomiska nivåer i land efter land. Jag såg mycket tydligt att de inte kunde föra vidare till sina barn det de själva inte visste.

Så var det århundradenas dilemma, tidens dilemma, dilemmat med övergången från Fiskarnas till Vattumannens tidsålder mitt under uppbyggnaden av kärnkraft i öst och väst och användningen och missbruket av den makten i alla dess former. Det fanns de individer som, inom sitt undermedvetna och övermedvetna bar på nyckeln – ändå fördes den inte vidare.

Så jag greps av den där passionen, som aldrig har lämnat mig, att gå ut och hitta dessa individer var de än var och överföra den undervisningen till dem. Jag visste fortfarande inte vad undervisningen var. Men jag visste att jag skulle få den, jag skulle studera den och accelerera den, bli den, göra alla uppoffringar som var nödvändiga för att vara värdig att bära den där facklan. Sedan tänkte jag springa med den tills de som redan hade det skrivet i sina inre delar skulle få det uppenbarat för sig.

Och vet du vad jag insåg? Jag insåg mycket tydligt att jag inte var lärare och att jag aldrig skulle bli lärare. Idag är jag ingen guru. Jag kallas Guru Ma eftersom jag kommer med ett budskap från Gurus ifrån öst och väst. Allt jag någonsin kunde vara var en påminnelse. Detta var ett storartat folk, var och en bunden till sin egen Gudskälla. De kände till lagen. Jag var tvungen att gå och påminna dem. I samma ögonblick som jag från mitt hjärta skulle överföra den Helige Andes ljus, skulle de som visste väckas upp; medan de som inte förstod inte heller skulle förstå. Så enkelt var det.

Jag åkte tillbaka till BU, Boston University. Jag gick tillbaka till jobbet jag hade, och allt såg ganska bra ut. Inom några dagar visade det sig att personer i min bekantskapskrets ringde andra människor som jag inte kände, vilket så småningom ledde till att jag fick ett samtal som sa att det fanns en grupp lärjungar till Saint Germain i Boston. När jag kontaktade dem sa de att Mark Prophet precis hade ringt. Han var budbärare för Saint Germain. Han kom från Washington, DC, för att förmedla undervisning den fredagskvällen och jag kunde komma till mötet. Jag hoppade och studsade och prisade Herren!

Jag gick på mötet. Jag satte mig ner i det här lilla rummet i den här gamla byggnaden, vilka jag förresten återupptäckte häromdagen när jag åkte tillbaka till Boston för att hålla föredrag. Den gången var det ett fåtal personer där, bara en handfull. När jag satte mig ner fann jag mig själv sittande mittemot budbäraren Mark Prophet. Jag tittade in i hans ögon och jag hade inte insett det, men jag hade letat efter de där ögonen hela mitt liv. Jag kan bara beskriva dem som ett par ögon vars ögon hade mött Guds ögon. Han hade en djup förståelse, en visdom och en kärlek som var extraordinära. Jag antar att jag visste att jag hade hittat den som kunde öppna medvetandets dörr. Jag hittade min lärare.

Under de följande fem åren letade jag efter Saint Germain. Jag gick och pratade med honom, som jag brukade göra med Jesus Kristus, som hade varit min Frälsare sedan barndomen – en i höger hand, en i den andra. Trots alla typer av fantastiska upplevelser som hade inträffat, så träffade jag honom inte, jag hittade honom inte. Men i ögonblicket innan jag åkte till college, när jag såg hans ansikte, fick jag en glimt av en upplevelse jag hade haft före det här livet, innan jag föddes. Det var första gången jag hade en sådan upplevelse.

Jag skulle vilja berätta det för dig eftersom jag tror att det relaterar till din egen upplevelse. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från din egen och jag skulle också vilja säga att jag har en vän i Hollywood som gör en film om människor som har dött, som har dödförklarats i sekunder eller minuter eller så länge som en halvtimma, för att sedan återuppväckas och börja berätta om upplevelser de haft. Det är väldigt likt det som hände mig för så många år sedan. Sedan finns det personer som psykiatriker på västkusten arbetar med genom hypnotisk regression – de tas till barndomen, går tillbaka bortom barndomen, sonderar minnen från tiden i livmodern, sedan före livmodern och sedan till sist in i tidigare liv.

Det finns så många dokumenterade fall av detta, även om traditionell medicin och psykiatri inte är så glada över att titta på dem. De är dock väl dokumenterade, i stort antal. De har mycket intressanta upplevelser, dels alldagliga upplevelser, dels typer av upplevelser som är viktiga för det här livets psykologi. De säger också något om en liknande händelse som hände mig före födseln i det här livet.

Så här är två grupper av människor: en som upplevt något vid slutet av ett liv (de som har dött och kommit tillbaka), och en annan grupp som pratar om samma sak, fast innan de föddes. När vi går längre in i medvetandet tycker jag det är väl värt att titta på vad andra människor säger.

En typ av upplevelse som ofta återges är att man befinner sig i en stor rättegångslokal, inför ljusvarelser, i närvaron av mästerliga väsen, vilka upplevs som påtagligt välbekanta. Man känner sig väldigt bekväm i deras närvaro. Det finns ingen känsla av att vara vid den yttersta domen eller att dömas av en hård domstol med grym bestraffning eller att känna sig på något sätt hotad av dessa varelser. De är snarare Guds sändebud, som vissa kallar ”änglar”.

Minnet jag har är att jag stod framför sju av dessa ljusvarelser. Det var väldigt tydligt. Det spelades upp för mig från de uppteckningar som brukar kallas “akasha”, eftersom akasha är planetkroppens hela eterhölje. Var du än går på jorden kan du utifrån akasha avgöra vad som har hänt på just den platsen och vad som har hänt på inre nivåer. En dag kommer forskare att läsa det höljet och bevisa sanningen eller lögnen i det som sagts.

Jo, jag stod framför dessa sju varelser och till höger om mig var den uppstigna mästaren Saint Germain, precis som han ser ut på den här målningen. Bakom mig fanns andra uppstigna mästarna. Det var en mycket viktig ceremoni. Jag stod där i mitt fulla medvetande – man skulle kunna kalla det ett moget, eller vuxet, medvetande – och jag förstod att detta var Guds sändebud. Jag stod inför dem för att gå igenom vad som skulle hända i denna livstid – vilken karma jag tog med mig, vilken familj jag skulle födas in i, vilken religion, vilken plats, vilket land; vilken karma jag skulle behöva balansera och vad uppdraget skulle vara, vad mitt livs bidrag till samhället skulle vara.

Motsvarande information ges till varje individ som inkarnerar på jorden. De flesta av oss minns inte. Jag hade inte kommit ihåg om inte mästaren Saint Germain hade visat mig.

Han stod till höger om mig och jag hörde mig själv säga, ”Saint Germain, jag lovar att bege mig till jorden och föra ut din undervisning till Guds folk.” Med det såg jag honom lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Sedan minns jag att jag gick in i en flammande ljusvirvel som ser ut som en tornado. In i denna virvel av ljus, som kallas födelsekanalen, sjunker den fullt mogna gudsmedvetna varelse som vi alla är, utan att fördunklas av karma och den fysiska kroppen, ner till den form som är förberedd för den och som själen redan har varit en utvecklande del av sedan befruktningsögonblicket.

Så, när vi förkroppsligas, är en sak som vi alla upplever, att vi stängs av från minnet genom Lagens stora barmhärtighet. Vi har relativt korta inkarnationer i denna tidsålder på grund av vår karma, på grund av vårt missbruk av energi i tidigare liv. Vi har ignorerat våra lärare, våra sanna lärare. Vi har ignorerat Guds inre röst och hans bud. Därför är vår karma okunskap om lagen, okunnighet om det Sanna Jaget, de sanna lärarna och förståelsen av vilka vi har varit.

Det är nödvändigt eftersom de flesta av oss skulle bli galna av att behöva vara medvetna om tio, tjugo eller hundra tidigare liv där vi genomlevt alla möjliga förvecklingar och problem – döden på världens slagfält och många andra traumatiska upplevelser. Dessa förseglas alltså i det undermedvetna. Var och en av oss har i vårt undermedvetna väsen det förflutnas register eftersom det är en del av vår identitet. Då och då, allt eftersom livet utvecklas, får vi glimtar av medvetenhet, den ena efter den andra.

Ibland börjar vi studera en kurs och märker att vi har en fullständig förståelse av innehållet fast vi knappt öppnat boken. Det betyder att vi har arbetat med det, vi har studerat det, det är en del av vår kausala kropp, det är en del av vårt undermedvetna väsen. Ibland träffar vi människor vi har känt tidigare. Vi upplever kärlek vid första ögonkastet, vi har alla typer av upplevelser med människor i en process av energibalansering och ett repetitivt lärande, tills vi kommer till den väsentliga verkligheten av att all erfarenhet är utvecklingen av Guds låga inom oss .

Så ett av de väsentliga problemen med att leva i denna tidsålder är frågan om en förlorad identitet, att inte veta vilka vi är eller var vi har kommit ifrån. Vi finner att detta förstärks av teologins doktriner och dogmer, som säger att vi bara föds en gång och att vi bara dör en gång, att det är vår enda möjlighet. Efter att ha skurits av från det förflutna har vi alltså inget ursprung eller rötter. Vi är angelägna om att gå tillbaka några generationer för att ta reda på vilka vi är, men hur är det med det kosmiska ursprunget för denna varelse som faktiskt är fri på inre nivåer, varelsen som nu verkar fången i detta lerhus? Hur är det med ursprunget, hur är det med kontakten med Elohim, hur är det med solen bakom solen, en energikälla som vi inte alls använder?

Det är det här som oroar mig. Som El Morya säger, ”Ett folk kan inte höja sig högre än sin uppfattning om Gud eftersom deras uppfattning om Gud är deras uppfattning om sin egen identitet. Därför dömer de inte rättfärdigt. Specifikt pekar han på de beslut som fattas av dagens styrande politiker i vårt land (USA) eller av de som representerar det ryska folket, eller kineserna eller folket i Afrika.

De beslut som fattas återspeglar inte en rättfärdig bedömning på grund av en frånvaro av kontakt med det inre Jaget och en frånvaro av förståelse för folkens öde, av deras gruppkarma. Varje nation har en egen genialitet, en utvecklad låga som vi lägger på mänsklighetens altare som den högsta gåvan av oss själva, våra händers heliga arbete och vårt hjärta och vårt medvetande.

I Amerika har vi ett brinnande öde som kommer inifrån. Det är utvecklingen av själva frihetslågan på alla nivåer; regering, ekonomi, utbildning, tillämpning av vetenskapen och framför allt friheten att upptäcka vad denna själ är och hur själen kan gå igenom processen av att transcendera sig själv och hitta sig själv i verkligheten.

Vi har en gåva att ge, och ändå har vi ingen förståelse för den gåvan eller hur den implementeras i praktiska frågor om politisk och ekonomisk teori. Det är förbluffande. Vi är ett folk med en inre verklighet, ett folk som lever över hela världen, och ändå har vi blivit avskurna.

För mig är denna avstängning av ett folk från sin källa det största hotet mot civilisationens säkerhet. Det leder oss över en nedåtgående spiral, en degeneration, en omoral, som jag definierar som ”misslyckandet att ha modet att vara sitt Sanna Jag och att stå på sin inre sanningens grund och på det åtagande man har gjort till den levande Guden, till det verkliga jaget inombords.” Detta för mig är omoral. Detta är för mig fegheten som kommer att förstöra oss inifrån.

Under mitt sökande efter Saint Germain gick jag fem år på universitet. Jag inspirerades av de uppstigna mästarna till att ta examen i statsvetenskap och ekonomi, vilket jag gjorde vid Antioch College, vid Boston University och George Washington University. När jag var på Boston University var jag fast besluten att hitta Saint Germain. När jag tittade på händelserna i öst och väst, särskilt politiska händelser, blev jag mer och mer uppmärksam på det faktum att beslut som kommer att påverka oss och begränsa vårt medvetande, vår rörlighet, våra resurser, i decennier, fattas för dig och mig och för våra ofödda barn. Det störde mig mycket eftersom de flesta människor inte var medvetna om de långtgående, kumulativa farorna, som drabbar oss.

Jag minns en viss händelse som inträffade på det här halvklotet, och jag satte mig helt enkelt på golvet i min lägenhet i Boston och började gråta. Det var ett intensivt ögonblick för mig. Miljontals människor var inblandade. Ändå såg ingen den inre verkligheten av vad som hände.

Jag blev mer och mer desperat. Jag kände att om jag hittade Saint Germain skulle det bli nyckeln till förståelsen av den här nya tidsåldern som grydde för oss. Ändå kom jag inte närmare att hitta honom eller hans undervisning och jag sa till mig själv: ”Allt är ditt fel. Du är en eländig syndare. Du är rebellisk. Du är dömd. Du har gjort alla dessa hemska saker (som jag föreställde mig att jag hade gjort), och det är därför Saint Germain inte kommer och hämtar dig.” Jag sa till mig själv: ”Om eleven är redo träder läraren fram. Och han dyker inte upp.”

Vid ungefär fyra tillfällen i mitt liv hade jag haft en extraordinär kontakt med Gud. Dessa kontakter hade grundats på ett desperat behov, en intensiv kärlek till människor, individuellt och som helhet, en känsla av hjälplöshet, ett rop efter rättvisa och slutligen att ställa krav på själva kosmos och helt enkelt ropa till Gud och säga , ”Du måste göra något åt ​​det här!”

Vid de få tillfällen då all denna kemi sammanstrålade i en punkt, skulle det komma ett bönesvar som en blixt. En energi skulle gå ur mig till Gud, en energi som återvände med ett omedelbart bönesvar, inom några timmar, några dagar. Även om det var extraordinärt, och det krävdes att himmel och jord skulle vändas upp och ner, så kom svaret.

Jag var så förundrad över processen jag observerade. Jag observerade en process, att svaret på bönen inte längre var betydelsefullt. Det var det faktum att en process hade ägt rum. Jag sa till mig själv, ”Om jag någonsin kan ta reda på vad som hände i detta utbyte kan jag presentera en nyckel – en nyckel till något som kan fungera gång på gång, som vi inte behöver vänta på ska hända av en slump.”

Det här ögonblicket av att vara i Boston och inte hitta Saint Germain var just ett sådant elektriskt ögonblick. Alla komponenter fanns där. Jag var desperat. Jag kunde känna hur det stod och vägde och att det rådde en överhängande fara.

Så, med all den känsla av nedvärdering och fördömande som angriper var och en av oss vid ett eller annat tillfälle, för verkliga eller inbillade fel, sa jag till mig själv, ”Så du kanske är en syndare! Du kanske är ovärdig! Än sen då? Än sen då. Gud i dig är värdig! Gud i dig är värdig att kontakta Gud i Saint Germain!” Det blev som ett ljus och en frihet. Hela den våta filten av fördömande föll från mig. Jag stod som en, en arvtagare till Gudsmedvetandet, och visste att det var mitt rättmätiga arv.

Jag hoppade upp från platsen och sprang uppför ett par trappor till taket på min lägenhet, och jag kastade mina armar upp mot den blå himlen och de böljande molnen – jag kan ännu se dem röra sig – och jag grät upp mot skyn och jag sa, ”Saint Germain, jag vet att du är där uppe! Du måste komma och hämta mig nu! Jag kan inte vänta längre!” Då kände jag att det ljuset och den kärleken riktades från mig och jag kände hur det nådde sitt mål. Jag visste att han var där och jag upplevde frid.

Jag vill börja från början, för jag tror att jag är någon precis som du. Jag vill börja från början av min upplevelse och berätta om min förståelse, hur den har kommit till mig och hur jag har upptäckt svar som jag tror är användbara för dig. Jag ber dig inte att tro mig för att jag säger dessa saker. Jag ber dig att säga: ”Här är någon som har varit villig att experimentera, att gå bortom de trånga gränserna för det vanliga medvetandet och som har modet att vara det Verkliga Jaget.”

Du kan sträva efter din egen individuella väg till självförverkligande, men jag tror att vi alla behöver riktlinjer. Jag tror att de riktlinjer som jag erbjuder dig är något du kan experimentera med eftersom många andra har gjort det och har funnit dem effektiva.

Jag vill börja med mina minnen från tidig barndom, för jag tror att de utgör en mycket viktig grund till byggandet av en identitet. Jag växte upp i New Jersey i en mycket liten stad vid kusten där min far var båtbyggare. På sin fritid byggde han stenpartier, fiskdammar och en liten sandlåda och en lekstuga. Där tillbringade jag många idylliska timmar under barndomen. De var idylliska, förstod jag senare, för att jag inte hade någon känsla av början eller slut. Jag hade en känsla av att alltid vara i Gud och jag hade en känsla av närvaro, av varande, av liv – av änglaskaror, bröder och systrar som fortfarande var på andra plan, varifrån jag hade kommit när jag väntade på att ta kroppslig form; mästerliga varelser som var ljusets lärare.

Detta var för mig en grundläggande förståelse av ett universum som byggde på en hierarki – en princip om hierarki där energi strålade ut från en central kärna av varande och transformades ner om och om igen av Guds evolutioner på fysiska, materiella och andliga existensplan. Då hade jag inte formulerat allt detta i den här terminologin. Jag var helt enkelt hemma i ett universum av kärlek – stjärnorna på himlen symboliserade för mig att det fanns mångfaldiga evolutioner som var delar av vårt kosmos.

I en mycket tidig ålder – jag kunde inte ha varit mer än tre – fann jag mig själv gå från den lilla sandlådan till en annan sand. Det var sanden vid Nilen i Egypten och där var jag en liten flicka som lekte. Där upplevde jag hur det var att växa upp och det var lika verkligt som att jag står här, en upplevelse som jag inte kan förneka för att den är en del av mitt innersta jag; betydelsefull och relevant för att den Helige Ande visade den för mig av en anledning. Efter en lång stund på den platsen upplevde jag hur jag flöt tillbaka till kroppen i sandlådan i New Jersey. Där var jag igen, tillbaka till mitt hem i det här livet.

Jag sprang upp från sandlådan och sprang till min mor och sa: ”Mor, vad var det som hände? ”Jag beskrev upplevelsen och hon sa mycket lugnt: ”Du har kommit ihåg ett tidigare liv.” I de enklaste termerna som ett barn kunde förstå berättade hon för mig om de tankar hon hade haft under sitt liv – om en rättvis Gud som kunde skapa människor ojämlika, människor som skulle födas i kroppslig form, en del blinda, några som inte levde till en mogen ålder, andra med rikedom och till synes allt de behövde.

Och hon sa att hon aldrig kunde förstå en rättvis Gud utom i de termer som Kristus lärde, ”Som en man sår, så skall han också skörda” – i termer av karma, i termer av att ha levt tidigare och sått energi och skördat den energin i det nuvarande livet. Jag var mycket trygg med den förståelsen eftersom jag aldrig hade haft känslan av början eller slut. Bara en rörlig ström, en del av Guds medvetande.

Så, som ett litet barn, följde jag den Guden och tiden kom när jag krävde att bli tagen till kyrkan, vilket jag också blev. Jag hörde predikanten predika, och jag fann att i ögonblicket av stor förväntan på uppenbarelsen av den levande Guden hörde jag bara upprepningen av ord, av något som någon annan hade sagt. Jag träffade inte någon som hade upplevt Gud ansikte mot ansikte, som Gud uppenbarade sig inom mig. Det var inte tillräckligt. Min själ suktade efter sanningen. Så jag sa, ”Ta mig någon annanstans.” Och jag gick från plats till plats tills vi hade gått igenom hela staden och besökt alla församlingar, inklusive den protestantiska kyrkan och synagogan.

Slutligen fanns det ingenstans att ta vägen förutom till Gud själv. Jag drog mig tillbaka till mitt rum i meditation med King James-versionen av Bibeln. I den ljuva närvaron, särskilt på våren när jag kunde känna doften av syrenerna och fåglarna kvittrade och solen kom in i mitt rum på morgonen som en stor livsnärvaro, skulle jag vid många tillfällen känna den Helige Ande komma in i mitt väsen.

Jag tittade på de tryckta sidorna och bokstäverna lystes upp av levande eld. Den ömmaste, mest medkännande närvaron gav mig en explosiv medvetandeexpansion, en förståelse av ett ställe i skriften som inte kunde ha varit en del av mitt eget förnuft eller min egen insikt. Vid ett ögonblick befann jag mig i mörker och förstod inte det levande Ordet. I nästa ögonblick hade jag den fulla upplysningen som om jag hade vetat det i tusen år. Det var alltid tydligt för mig att Gud var den stora givaren av den gåvan och att jag av mig själv inte hade kapacitet att penetrera boken utan den levande Närvaron som jag lärde känna som min käraste vän.

Jag fortsatte under år av förberedelser och kände att jag hade ett uppdrag, att jag inte visste vad det var, men att jag var tvungen att göra mig redo för kallelsen. Jag minns en av de sista upplevelserna jag hade när jag var tonåring. Jag åkte vattenskidor nerför en flod i New Jersey ut till havet. Det var ett långt pass ut i havet. När jag var på de där skidorna – som många av er säkert har upplevt, kändes det som att överskrida medvetandeplan – jag gick direkt ut ur kroppen till ett annat plan och en annan upplevelse. Där fanns de, mästerliga ljusvarelser, manifestationer av Gudsnärvaro, stora upplysta varelser som jag hade känt redan som barn, och då hade jag även känt deras medkänsla. Och där var mysteriet igen, redo att dechiffreras om jag bara kunde finna nyckeln.

En dag när jag skulle åka till universitetet på morgonen stod jag i min mammas bibliotek och bad den här bönen. Jag sa: ”Kära Gud, tack för mina föräldrar, mitt hem, min skolgång och allt du har gett mig. Om det är något som du har placerat här för mig, som jag skulle kunna ha nytta av, som jag inte har tagit del av, snälla berätta för mig, för jag ger mig av och kommer inte tillbaka.”

Och så fort jag bad den bönen hördes Guds röst i mitt tempel, i mitt bröst, och den talade till mig och gav mig en direkt order: ”Gå till den bokhyllan, plocka upp den där boken och läs den.” Så jag gick till bokhyllan, jag plockade upp en bok som jag sett sedan barnsben. Faktum är att den gavs till min mamma tillsammans med Bibeln och andra böcker när jag föddes. Den väntade på mig. Men den hade alltid varit för mycket för mig. Jag förstod inte titeln. När jag såg tillbaka på den var det en så kraftfull bok att jag kände att när jag skulle röra vid den, skulle den förändra mitt liv och i själva verket skulle jag inte förstå den ändå.
Jag sa till mig själv, ”Nu är de´ dags! Du har frågat, du har blivit tillsagd, gå och hämta boken.” Så jag gick och hämtade den, lite ängsligt, och tog den till en gammal läderfåtölj som jag sjönk djupt ner i, med benen över armstödet. Jag öppnade boken – och fick den mest häpnadsväckande upplevelse jag hittills haft under mina första arton år i detta liv.

Jag såg in i ansiktet på den uppstigna mästaren Saint Germain. Jag såg ett porträtt som såg ut precis som det du ser här. Jag tittade in i hans ansikte och från hans ögon till mina gick en ström av energi, en intensitet av varande. Det var som en elektrisk stöt. Det fick mig att hoppa upp ur den där djupa positionen i stolen. Jag sprang för att hitta min mamma.

Jag sa: ”Mamma, titta!” Namnet stod skrivet under bilden, ”Saint Germain.” Jag hade aldrig hört det uttalas. Jag hade varit sex månader i Europa och studerat. Jag visste inte hur jag skulle säga det annat än på franska och där stod det. Jag sa: ”Mamma, Saint Germain! Jag känner honom. Jag måste hitta honom. Jag har ett jobb att göra för honom. Känner du honom?”

Hon sa till mig: ”Ja, jag känner honom.”

Och jag sa: ”Mamma, varför berättade du aldrig om honom?”

Hon sa: ”Jag ville att du skulle upptäcka honom själv.”

”Tja”, tänkte jag för mig själv, ”arton år av bortkastat liv. Nu, äntligen, har jag hittat honom. Jag undrade om hon hade tänkt vänta tills jag var åttiofem med att berätta om Saint Germain.” Jag sa, kort och gott, ”Jag måste ge mig av för att söka reda på honom.”

Någon gång under 1977 kom den uppstigna mästaren El Morya till sin budbärare Elizabeth Clare Prophet och sa: ”Ge dig ut på tal-turné!”

Hon tittade på honom och sa: ”tal-turné?”

Och han sa: ”Ja, tala, som om det gällde ett val. Gå ut och berätta för folket om den kommande revolutionen.”

Hon tänkte på det i en minut och hennes nästa fråga var: ”Och varför jag? Varför måste jag göra det?” Och Morya sa: ”För att det inte finns någon annan som kan göra jobbet.”

Så tidigt 1978 gav sig Mrs. Prophet ut på vägarna i sin guldfärgade buss, som hennes bortgångne make Mark L. Prophet hade konverterat från en stor Greyhound-buss. Hon började hålla brandtal för den kommande revolutionen i högre medvetande, tillsammans med tjugofem till trettio anställda. I deras karavan ingick också en ombyggd vit turistbuss där personalen hade placerat ett litet kök; en långtradare som transporterade utrustningen och böcker till försäljning; och en liten husbil som teamet kallade den öppna vägens kapell.

Med detta team genomförde Elizabeth Clare Prophet tre virvelvindsturnéer 1978, totalt mer än sextiosju föreläsningar och andra presentationer, i tjugosex delstater i USA och fem kanadensiska provinser.

Så fort personalen som följde med henne anlände till en stad, ägnade de de följande åtta timmarna åt att göra i ordning för kvällen framträdande. Några gick ut och delade ut flygblad på universitetsområden och omgivande grannskap på själva föreläsningsdagen. Bhajan-sångare gick ut och sjöng bhajans medan de delade ut flygblad för att få in folk till föreläsningen samma kväll.

Varje föreläsning började prick kl 19.00 och varade vanligtvis minst fem och en halv timme.

Elizabeth Clare Prophet började alltid sina föreläsningar med en stund av bhajans; indiska mantrasånger till den gudomliga modern. Ibland klev hon upp på estraden och såg att det endast var en handfull personer i publiken. Hon satte sig då omedelbart ner och gick in i meditation och visualiserade de tomma platserna fyllda med människor. När mantrasångerna en stund senare slutade spela öppnade hon sina ögon och såg lokalen fylld med alla de som de uppstigna mästarna önskade att ha närvarande den kvällen.

Jag minns en speciell föreläsning 1978. Det var i Baltimore och på grund av en viss protest mot oss i sista minuten fick vi inte vara i salen som annonserades på affischerna. Vi var helt enkelt tvungna att flytta evenemanget till en helt annan lokal.

Klockan tio i sju var lokalen tom och jag hade lämnat några anställda för att dirigera folk från den förra salen till den nu aktuella platsen. Jag visste inte vad som skulle hända och om det skulle vara en enda person i rummet. Den bhajan jag valde den kvällen var Hare Krishna-mantrat, och jag blundade helt enkelt för känslan av tomhet i rummet. Jag bad till Herren Krishna och jag visualiserade hur Herren Krishna kom in genom dörren på samma sätt som varje åhörare skulle gå in genom dörren. Jag fortsatte att visualisera Lord Krishna sittande på varje stol i salen.

Jag höll den matrisen i medvetandet. Jag öppnade inte ögonen förrän det var dags att börja. När jag slutligen öppnade ögonen var salen full. Det var ett mycket spännande ögonblick….

Det var ett mycket underbart bevis på manifestationen av icke-dualitet. Jag visste i mitt hjärta att Gud är EN och inte en mångfald av manifestationer. Vi verkar bara vara separata som individer men i verkligheten finns det bara Gud och en manifestation. Genom lagen för enhetens geometri, som jag höll kraftfullt i mitt inre, kunde jag se den enheten i många manifestationer.

Efter föreläsningen, som sträckte sig till efter midnatt vid nästan varje tillfälle, ägnade personalen tre timmar åt att packa ner utrustning och tillbehör, för att sedan resa till nästa stad och sova under resans gång, eftersom det ofta var en lång restid mellan städerna. Följande morgon började det hela om igen med alla förberedelser för den nya dagens evenemang.

Mrs. Prophet fyllde sina dagar med så många radio- och tv-intervjuer som hon kunde passa in före kvällens föreläsning. Hon träffade och coachade gruppledare i de olika städerna. Däremellan förberedde hon också “Visdomens pärlor”, de uppstigna mästarnas publicerade undervisning, som gavs ut varje vecka.

Ett uppföljningsteam på tre personer följde med turnén för att hjälpa till med organiserandet av uppföljning och uppsökande verksamhet inom vart och ett av områdena. De startade många av de grupper som The Summit Lighthouse för närvarande har i städer runt om i USA och Kanada och de byggde vidare på de nya kontakter som hade tagits.

Föredragsturnéerna omfattade över 60 städer över hela USA och Kanada. Den sista staden var Berkeley, Kalifornien, där minst tusen personer deltog. Människor satt i gångarna och till och med ända upp på estraden – en magnifik kulmen av 1978 års turné.

Efter att denna gigantiska uppgift hade fullbordats, gav Mrs. Prophet en av sina betrodda redaktörer, pastor Annice Booth, i uppdrag att ta utskrifterna av alla dessa mer än sextiosju föreläsningar och andra presentationer och sammanställa dem i en bok. Annice gick igenom de tusentals sidorna och bestämde sig för vilka delar av presentationerna som var bäst i varje utskrift.

Boken trycktes aldrig men Annices sammanställning av de bästa urvalen från föreläsningarna släpptes som ett ljudalbum med 3 kassetter; I’m Stumping for the Coming Revolution in Higher Consciousness! Ett passionerat själspenetrerande budskap från Elizabeth Clare Prophet.

2010 återutgavs detta album i MP3-format. Det är ett fantastiskt uttryck av hängivenhet och sanning, med självklar hemvist i varje sökares bibliotek. Lyssna på det om och om igen och låt dig fyllas med ljus från dessa Andemättade ord från en av 1900-talets största andliga lärare.

De stycken du läser här, från e-boken, innehåller utskriften av detta inspirerande femtimmars meddelande. Den har delats upp i aktuella avsnitt och kompletterats med studiefrågor som hjälper dig att pausa och reflektera djupt över det du läser.

Det var Elizabeth Clare Prophets djupaste förhoppning att hennes elever inte bara skulle höra hennes budskap; hon ville att de skulle lyssna på det, känna elden i hennes ord, tillgodogöra sig den elden och vända sig om och dela detta vitala budskap med alla som kan förstå hennes vision för den kommande revolutionen i högre medvetande.

Må dessa sidor inspirera dig att göra detsamma!