En före-livet-upplevelse

Under de följande fem åren letade jag efter Saint Germain. Jag gick och pratade med honom, som jag brukade göra med Jesus Kristus, som hade varit min Frälsare sedan barndomen – en i höger hand, en i den andra. Trots alla typer av fantastiska upplevelser som hade inträffat, så träffade jag honom inte, jag hittade honom inte. Men i ögonblicket innan jag åkte till college, när jag såg hans ansikte, fick jag en glimt av en upplevelse jag hade haft före det här livet, innan jag föddes. Det var första gången jag hade en sådan upplevelse.

Jag skulle vilja berätta det för dig eftersom jag tror att det relaterar till din egen upplevelse. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från din egen och jag skulle också vilja säga att jag har en vän i Hollywood som gör en film om människor som har dött, som har dödförklarats i sekunder eller minuter eller så länge som en halvtimma, för att sedan återuppväckas och börja berätta om upplevelser de haft. Det är väldigt likt det som hände mig för så många år sedan. Sedan finns det personer som psykiatriker på västkusten arbetar med genom hypnotisk regression – de tas till barndomen, går tillbaka bortom barndomen, sonderar minnen från tiden i livmodern, sedan före livmodern och sedan till sist in i tidigare liv.

Det finns så många dokumenterade fall av detta, även om traditionell medicin och psykiatri inte är så glada över att titta på dem. De är dock väl dokumenterade, i stort antal. De har mycket intressanta upplevelser, dels alldagliga upplevelser, dels typer av upplevelser som är viktiga för det här livets psykologi. De säger också något om en liknande händelse som hände mig före födseln i det här livet.

Så här är två grupper av människor: en som upplevt något vid slutet av ett liv (de som har dött och kommit tillbaka), och en annan grupp som pratar om samma sak, fast innan de föddes. När vi går längre in i medvetandet tycker jag det är väl värt att titta på vad andra människor säger.

En typ av upplevelse som ofta återges är att man befinner sig i en stor rättegångslokal, inför ljusvarelser, i närvaron av mästerliga väsen, vilka upplevs som påtagligt välbekanta. Man känner sig väldigt bekväm i deras närvaro. Det finns ingen känsla av att vara vid den yttersta domen eller att dömas av en hård domstol med grym bestraffning eller att känna sig på något sätt hotad av dessa varelser. De är snarare Guds sändebud, som vissa kallar ”änglar”.

Minnet jag har är att jag stod framför sju av dessa ljusvarelser. Det var väldigt tydligt. Det spelades upp för mig från de uppteckningar som brukar kallas “akasha”, eftersom akasha är planetkroppens hela eterhölje. Var du än går på jorden kan du utifrån akasha avgöra vad som har hänt på just den platsen och vad som har hänt på inre nivåer. En dag kommer forskare att läsa det höljet och bevisa sanningen eller lögnen i det som sagts.

Jo, jag stod framför dessa sju varelser och till höger om mig var den uppstigna mästaren Saint Germain, precis som han ser ut på den här målningen. Bakom mig fanns andra uppstigna mästarna. Det var en mycket viktig ceremoni. Jag stod där i mitt fulla medvetande – man skulle kunna kalla det ett moget, eller vuxet, medvetande – och jag förstod att detta var Guds sändebud. Jag stod inför dem för att gå igenom vad som skulle hända i denna livstid – vilken karma jag tog med mig, vilken familj jag skulle födas in i, vilken religion, vilken plats, vilket land; vilken karma jag skulle behöva balansera och vad uppdraget skulle vara, vad mitt livs bidrag till samhället skulle vara.

Motsvarande information ges till varje individ som inkarnerar på jorden. De flesta av oss minns inte. Jag hade inte kommit ihåg om inte mästaren Saint Germain hade visat mig.

Han stod till höger om mig och jag hörde mig själv säga, ”Saint Germain, jag lovar att bege mig till jorden och föra ut din undervisning till Guds folk.” Med det såg jag honom lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Sedan minns jag att jag gick in i en flammande ljusvirvel som ser ut som en tornado. In i denna virvel av ljus, som kallas födelsekanalen, sjunker den fullt mogna gudsmedvetna varelse som vi alla är, utan att fördunklas av karma och den fysiska kroppen, ner till den form som är förberedd för den och som själen redan har varit en utvecklande del av sedan befruktningsögonblicket.

Så, när vi förkroppsligas, är en sak som vi alla upplever, att vi stängs av från minnet genom Lagens stora barmhärtighet. Vi har relativt korta inkarnationer i denna tidsålder på grund av vår karma, på grund av vårt missbruk av energi i tidigare liv. Vi har ignorerat våra lärare, våra sanna lärare. Vi har ignorerat Guds inre röst och hans bud. Därför är vår karma okunskap om lagen, okunnighet om det Sanna Jaget, de sanna lärarna och förståelsen av vilka vi har varit.

Det är nödvändigt eftersom de flesta av oss skulle bli galna av att behöva vara medvetna om tio, tjugo eller hundra tidigare liv där vi genomlevt alla möjliga förvecklingar och problem – döden på världens slagfält och många andra traumatiska upplevelser. Dessa förseglas alltså i det undermedvetna. Var och en av oss har i vårt undermedvetna väsen det förflutnas register eftersom det är en del av vår identitet. Då och då, allt eftersom livet utvecklas, får vi glimtar av medvetenhet, den ena efter den andra.

Ibland börjar vi studera en kurs och märker att vi har en fullständig förståelse av innehållet fast vi knappt öppnat boken. Det betyder att vi har arbetat med det, vi har studerat det, det är en del av vår kausala kropp, det är en del av vårt undermedvetna väsen. Ibland träffar vi människor vi har känt tidigare. Vi upplever kärlek vid första ögonkastet, vi har alla typer av upplevelser med människor i en process av energibalansering och ett repetitivt lärande, tills vi kommer till den väsentliga verkligheten av att all erfarenhet är utvecklingen av Guds låga inom oss .

Så ett av de väsentliga problemen med att leva i denna tidsålder är frågan om en förlorad identitet, att inte veta vilka vi är eller var vi har kommit ifrån. Vi finner att detta förstärks av teologins doktriner och dogmer, som säger att vi bara föds en gång och att vi bara dör en gång, att det är vår enda möjlighet. Efter att ha skurits av från det förflutna har vi alltså inget ursprung eller rötter. Vi är angelägna om att gå tillbaka några generationer för att ta reda på vilka vi är, men hur är det med det kosmiska ursprunget för denna varelse som faktiskt är fri på inre nivåer, varelsen som nu verkar fången i detta lerhus? Hur är det med ursprunget, hur är det med kontakten med Elohim, hur är det med solen bakom solen, en energikälla som vi inte alls använder?

Det är det här som oroar mig. Som El Morya säger, ”Ett folk kan inte höja sig högre än sin uppfattning om Gud eftersom deras uppfattning om Gud är deras uppfattning om sin egen identitet. Därför dömer de inte rättfärdigt. Specifikt pekar han på de beslut som fattas av dagens styrande politiker i vårt land (USA) eller av de som representerar det ryska folket, eller kineserna eller folket i Afrika.

De beslut som fattas återspeglar inte en rättfärdig bedömning på grund av en frånvaro av kontakt med det inre Jaget och en frånvaro av förståelse för folkens öde, av deras gruppkarma. Varje nation har en egen genialitet, en utvecklad låga som vi lägger på mänsklighetens altare som den högsta gåvan av oss själva, våra händers heliga arbete och vårt hjärta och vårt medvetande.

I Amerika har vi ett brinnande öde som kommer inifrån. Det är utvecklingen av själva frihetslågan på alla nivåer; regering, ekonomi, utbildning, tillämpning av vetenskapen och framför allt friheten att upptäcka vad denna själ är och hur själen kan gå igenom processen av att transcendera sig själv och hitta sig själv i verkligheten.

Vi har en gåva att ge, och ändå har vi ingen förståelse för den gåvan eller hur den implementeras i praktiska frågor om politisk och ekonomisk teori. Det är förbluffande. Vi är ett folk med en inre verklighet, ett folk som lever över hela världen, och ändå har vi blivit avskurna.

För mig är denna avstängning av ett folk från sin källa det största hotet mot civilisationens säkerhet. Det leder oss över en nedåtgående spiral, en degeneration, en omoral, som jag definierar som ”misslyckandet att ha modet att vara sitt Sanna Jag och att stå på sin inre sanningens grund och på det åtagande man har gjort till den levande Guden, till det verkliga jaget inombords.” Detta för mig är omoral. Detta är för mig fegheten som kommer att förstöra oss inifrån.

Under mitt sökande efter Saint Germain gick jag fem år på universitet. Jag inspirerades av de uppstigna mästarna till att ta examen i statsvetenskap och ekonomi, vilket jag gjorde vid Antioch College, vid Boston University och George Washington University. När jag var på Boston University var jag fast besluten att hitta Saint Germain. När jag tittade på händelserna i öst och väst, särskilt politiska händelser, blev jag mer och mer uppmärksam på det faktum att beslut som kommer att påverka oss och begränsa vårt medvetande, vår rörlighet, våra resurser, i decennier, fattas för dig och mig och för våra ofödda barn. Det störde mig mycket eftersom de flesta människor inte var medvetna om de långtgående, kumulativa farorna, som drabbar oss.

Jag minns en viss händelse som inträffade på det här halvklotet, och jag satte mig helt enkelt på golvet i min lägenhet i Boston och började gråta. Det var ett intensivt ögonblick för mig. Miljontals människor var inblandade. Ändå såg ingen den inre verkligheten av vad som hände.

Jag blev mer och mer desperat. Jag kände att om jag hittade Saint Germain skulle det bli nyckeln till förståelsen av den här nya tidsåldern som grydde för oss. Ändå kom jag inte närmare att hitta honom eller hans undervisning och jag sa till mig själv: ”Allt är ditt fel. Du är en eländig syndare. Du är rebellisk. Du är dömd. Du har gjort alla dessa hemska saker (som jag föreställde mig att jag hade gjort), och det är därför Saint Germain inte kommer och hämtar dig.” Jag sa till mig själv: ”Om eleven är redo träder läraren fram. Och han dyker inte upp.”

Vid ungefär fyra tillfällen i mitt liv hade jag haft en extraordinär kontakt med Gud. Dessa kontakter hade grundats på ett desperat behov, en intensiv kärlek till människor, individuellt och som helhet, en känsla av hjälplöshet, ett rop efter rättvisa och slutligen att ställa krav på själva kosmos och helt enkelt ropa till Gud och säga , ”Du måste göra något åt ​​det här!”

Vid de få tillfällen då all denna kemi sammanstrålade i en punkt, skulle det komma ett bönesvar som en blixt. En energi skulle gå ur mig till Gud, en energi som återvände med ett omedelbart bönesvar, inom några timmar, några dagar. Även om det var extraordinärt, och det krävdes att himmel och jord skulle vändas upp och ner, så kom svaret.

Jag var så förundrad över processen jag observerade. Jag observerade en process, att svaret på bönen inte längre var betydelsefullt. Det var det faktum att en process hade ägt rum. Jag sa till mig själv, ”Om jag någonsin kan ta reda på vad som hände i detta utbyte kan jag presentera en nyckel – en nyckel till något som kan fungera gång på gång, som vi inte behöver vänta på ska hända av en slump.”

Det här ögonblicket av att vara i Boston och inte hitta Saint Germain var just ett sådant elektriskt ögonblick. Alla komponenter fanns där. Jag var desperat. Jag kunde känna hur det stod och vägde och att det rådde en överhängande fara.

Så, med all den känsla av nedvärdering och fördömande som angriper var och en av oss vid ett eller annat tillfälle, för verkliga eller inbillade fel, sa jag till mig själv, ”Så du kanske är en syndare! Du kanske är ovärdig! Än sen då? Än sen då. Gud i dig är värdig! Gud i dig är värdig att kontakta Gud i Saint Germain!” Det blev som ett ljus och en frihet. Hela den våta filten av fördömande föll från mig. Jag stod som en, en arvtagare till Gudsmedvetandet, och visste att det var mitt rättmätiga arv.

Jag hoppade upp från platsen och sprang uppför ett par trappor till taket på min lägenhet, och jag kastade mina armar upp mot den blå himlen och de böljande molnen – jag kan ännu se dem röra sig – och jag grät upp mot skyn och jag sa, ”Saint Germain, jag vet att du är där uppe! Du måste komma och hämta mig nu! Jag kan inte vänta längre!” Då kände jag att det ljuset och den kärleken riktades från mig och jag kände hur det nådde sitt mål. Jag visste att han var där och jag upplevde frid.