Jag vill börja från början, för jag tror att jag är någon precis som du. Jag vill börja från början av min upplevelse och berätta om min förståelse, hur den har kommit till mig och hur jag har upptäckt svar som jag tror är användbara för dig. Jag ber dig inte att tro mig för att jag säger dessa saker. Jag ber dig att säga: ”Här är någon som har varit villig att experimentera, att gå bortom de trånga gränserna för det vanliga medvetandet och som har modet att vara det Verkliga Jaget.”
Du kan sträva efter din egen individuella väg till självförverkligande, men jag tror att vi alla behöver riktlinjer. Jag tror att de riktlinjer som jag erbjuder dig är något du kan experimentera med eftersom många andra har gjort det och har funnit dem effektiva.
Jag vill börja med mina minnen från tidig barndom, för jag tror att de utgör en mycket viktig grund till byggandet av en identitet. Jag växte upp i New Jersey i en mycket liten stad vid kusten där min far var båtbyggare. På sin fritid byggde han stenpartier, fiskdammar och en liten sandlåda och en lekstuga. Där tillbringade jag många idylliska timmar under barndomen. De var idylliska, förstod jag senare, för att jag inte hade någon känsla av början eller slut. Jag hade en känsla av att alltid vara i Gud och jag hade en känsla av närvaro, av varande, av liv – av änglaskaror, bröder och systrar som fortfarande var på andra plan, varifrån jag hade kommit när jag väntade på att ta kroppslig form; mästerliga varelser som var ljusets lärare.
Detta var för mig en grundläggande förståelse av ett universum som byggde på en hierarki – en princip om hierarki där energi strålade ut från en central kärna av varande och transformades ner om och om igen av Guds evolutioner på fysiska, materiella och andliga existensplan. Då hade jag inte formulerat allt detta i den här terminologin. Jag var helt enkelt hemma i ett universum av kärlek – stjärnorna på himlen symboliserade för mig att det fanns mångfaldiga evolutioner som var delar av vårt kosmos.
I en mycket tidig ålder – jag kunde inte ha varit mer än tre – fann jag mig själv gå från den lilla sandlådan till en annan sand. Det var sanden vid Nilen i Egypten och där var jag en liten flicka som lekte. Där upplevde jag hur det var att växa upp och det var lika verkligt som att jag står här, en upplevelse som jag inte kan förneka för att den är en del av mitt innersta jag; betydelsefull och relevant för att den Helige Ande visade den för mig av en anledning. Efter en lång stund på den platsen upplevde jag hur jag flöt tillbaka till kroppen i sandlådan i New Jersey. Där var jag igen, tillbaka till mitt hem i det här livet.
Jag sprang upp från sandlådan och sprang till min mor och sa: ”Mor, vad var det som hände? ”Jag beskrev upplevelsen och hon sa mycket lugnt: ”Du har kommit ihåg ett tidigare liv.” I de enklaste termerna som ett barn kunde förstå berättade hon för mig om de tankar hon hade haft under sitt liv – om en rättvis Gud som kunde skapa människor ojämlika, människor som skulle födas i kroppslig form, en del blinda, några som inte levde till en mogen ålder, andra med rikedom och till synes allt de behövde.
Och hon sa att hon aldrig kunde förstå en rättvis Gud utom i de termer som Kristus lärde, ”Som en man sår, så skall han också skörda” – i termer av karma, i termer av att ha levt tidigare och sått energi och skördat den energin i det nuvarande livet. Jag var mycket trygg med den förståelsen eftersom jag aldrig hade haft känslan av början eller slut. Bara en rörlig ström, en del av Guds medvetande.
Så, som ett litet barn, följde jag den Guden och tiden kom när jag krävde att bli tagen till kyrkan, vilket jag också blev. Jag hörde predikanten predika, och jag fann att i ögonblicket av stor förväntan på uppenbarelsen av den levande Guden hörde jag bara upprepningen av ord, av något som någon annan hade sagt. Jag träffade inte någon som hade upplevt Gud ansikte mot ansikte, som Gud uppenbarade sig inom mig. Det var inte tillräckligt. Min själ suktade efter sanningen. Så jag sa, ”Ta mig någon annanstans.” Och jag gick från plats till plats tills vi hade gått igenom hela staden och besökt alla församlingar, inklusive den protestantiska kyrkan och synagogan.
Slutligen fanns det ingenstans att ta vägen förutom till Gud själv. Jag drog mig tillbaka till mitt rum i meditation med King James-versionen av Bibeln. I den ljuva närvaron, särskilt på våren när jag kunde känna doften av syrenerna och fåglarna kvittrade och solen kom in i mitt rum på morgonen som en stor livsnärvaro, skulle jag vid många tillfällen känna den Helige Ande komma in i mitt väsen.
Jag tittade på de tryckta sidorna och bokstäverna lystes upp av levande eld. Den ömmaste, mest medkännande närvaron gav mig en explosiv medvetandeexpansion, en förståelse av ett ställe i skriften som inte kunde ha varit en del av mitt eget förnuft eller min egen insikt. Vid ett ögonblick befann jag mig i mörker och förstod inte det levande Ordet. I nästa ögonblick hade jag den fulla upplysningen som om jag hade vetat det i tusen år. Det var alltid tydligt för mig att Gud var den stora givaren av den gåvan och att jag av mig själv inte hade kapacitet att penetrera boken utan den levande Närvaron som jag lärde känna som min käraste vän.
Jag fortsatte under år av förberedelser och kände att jag hade ett uppdrag, att jag inte visste vad det var, men att jag var tvungen att göra mig redo för kallelsen. Jag minns en av de sista upplevelserna jag hade när jag var tonåring. Jag åkte vattenskidor nerför en flod i New Jersey ut till havet. Det var ett långt pass ut i havet. När jag var på de där skidorna – som många av er säkert har upplevt, kändes det som att överskrida medvetandeplan – jag gick direkt ut ur kroppen till ett annat plan och en annan upplevelse. Där fanns de, mästerliga ljusvarelser, manifestationer av Gudsnärvaro, stora upplysta varelser som jag hade känt redan som barn, och då hade jag även känt deras medkänsla. Och där var mysteriet igen, redo att dechiffreras om jag bara kunde finna nyckeln.
En dag när jag skulle åka till universitetet på morgonen stod jag i min mammas bibliotek och bad den här bönen. Jag sa: ”Kära Gud, tack för mina föräldrar, mitt hem, min skolgång och allt du har gett mig. Om det är något som du har placerat här för mig, som jag skulle kunna ha nytta av, som jag inte har tagit del av, snälla berätta för mig, för jag ger mig av och kommer inte tillbaka.”
Och så fort jag bad den bönen hördes Guds röst i mitt tempel, i mitt bröst, och den talade till mig och gav mig en direkt order: ”Gå till den bokhyllan, plocka upp den där boken och läs den.” Så jag gick till bokhyllan, jag plockade upp en bok som jag sett sedan barnsben. Faktum är att den gavs till min mamma tillsammans med Bibeln och andra böcker när jag föddes. Den väntade på mig. Men den hade alltid varit för mycket för mig. Jag förstod inte titeln. När jag såg tillbaka på den var det en så kraftfull bok att jag kände att när jag skulle röra vid den, skulle den förändra mitt liv och i själva verket skulle jag inte förstå den ändå.
Jag sa till mig själv, ”Nu är de´ dags! Du har frågat, du har blivit tillsagd, gå och hämta boken.” Så jag gick och hämtade den, lite ängsligt, och tog den till en gammal läderfåtölj som jag sjönk djupt ner i, med benen över armstödet. Jag öppnade boken – och fick den mest häpnadsväckande upplevelse jag hittills haft under mina första arton år i detta liv.
Jag såg in i ansiktet på den uppstigna mästaren Saint Germain. Jag såg ett porträtt som såg ut precis som det du ser här. Jag tittade in i hans ansikte och från hans ögon till mina gick en ström av energi, en intensitet av varande. Det var som en elektrisk stöt. Det fick mig att hoppa upp ur den där djupa positionen i stolen. Jag sprang för att hitta min mamma.
Jag sa: ”Mamma, titta!” Namnet stod skrivet under bilden, ”Saint Germain.” Jag hade aldrig hört det uttalas. Jag hade varit sex månader i Europa och studerat. Jag visste inte hur jag skulle säga det annat än på franska och där stod det. Jag sa: ”Mamma, Saint Germain! Jag känner honom. Jag måste hitta honom. Jag har ett jobb att göra för honom. Känner du honom?”
Hon sa till mig: ”Ja, jag känner honom.”
Och jag sa: ”Mamma, varför berättade du aldrig om honom?”
Hon sa: ”Jag ville att du skulle upptäcka honom själv.”
”Tja”, tänkte jag för mig själv, ”arton år av bortkastat liv. Nu, äntligen, har jag hittat honom. Jag undrade om hon hade tänkt vänta tills jag var åttiofem med att berätta om Saint Germain.” Jag sa, kort och gott, ”Jag måste ge mig av för att söka reda på honom.”