Det mest fantastiska med energin som genomtränger varje atom och cell av vårt väsen, det vill säga elden som brinner på vårt hjärtas altare, är att den är både en princip och en person. Detta är en mycket grundläggande lärdom som vi måste lära av alla de stora religiösa ledarna i öst och väst: att varhelst Gud är, är Gud en princip eller en energi – och samtidigt en person.
Ibland har vi gjort uppror mot Guds person i de stora profeterna; i Jesus Kristus, i Gautama Buddha, i Moder Maria, i Moses själv. Eller så har vi kanske valt ut en person, en individ, som har representerat den Guden och sagt: ”Alla andra är inte Gud, utan bara den enda personen.” På det viset har vi idoliserat en specifik person.
Vad vi måste inse är att om Gud bor i en, så lever han i alla; och att om vi ska uppleva Gud där vi är, måste vi ha essensen av ödmjukhet – ödmjukhet att säga: ”Ja, den Logos, det Ordet, har kommit i Guds Sons kött och tempel. Därför kan han komma in i detta tempel där JAG ÄR.” Och att ”därför” blir Kristi högsta logik, Logos själv, att därför, eftersom jag kan se det ljuset, därför har han, den Kristus, kraften att levandegöra och väcka samma väsentliga Son, det ljuset, den Kristus inom mig.
Om det inte vore så, då skulle samma gärningar som han gjorde, och än större verk, inte kunna utföras där JAG ÄR. Ändå är det alltid Fadern i mig som gör arbetet. Han sa det, och vi måste söka den förståelsen, att det är den rörliga strömmen av medvetande som rör sig in och ut ur templet som är anden och vinden som blåser dit den vill.
Det är jagets verkliga identitet. Varje gång vi blir fästa vid en specifik form är vi avgudadyrkare. Varje gång vi säger att formen är verklighet, har vi fallit in i denna avgudadyrkan. Varje gång vi älskar formen i stället för livets rörliga ström, har vi fastnat i illusionens nät. Därför sörjer vi när vi inte lever med nära och kära, när de inte är med oss, när de är i en annan del av livet, på ett annat plan av varande eller helt enkelt på en resa. Vi sörjer förlusten för att vi har blivit fästa vid formen och vi har missat hela poängen med det stora Ljusets ankomst.
Detta stora ljus är en treenighet i manifestation. Energin som bevittnades av Moses blev en person, en person som var en vän. Gud visade sig som vän, som rådgivare, som lärare och talade med Moses ansikte mot ansikte ut ur den brinnande busken. Och Moses blev knappast förskräckt. Han inledde ett samtal som om en granne hade kommit förbi och frågat honom hur hans flockar mådde. Han stod där, och Herren Gud sade till honom: ”Gå till Egypten och befria mitt folk. Rädda mitt folk från deras dödskult och materialism och sensualitet.”
Och vet du vad? Samma heliga eld brinner där du är just nu och samma Gudom levererar samma budskap till dig: ”Gå ut och rädda Guds barn. Rädda denna generation och vår ungdom.” Om du har en gnista av vitalitet och frihet, och om du har en medvetenhet om den Gud som lever i dina hjärtslag, förstå då att det livet inte enbart ges till dig, utan det ges till dig så att du kan lägga ner det på mänsklighetens altare.
I denna anda av kärlek och frihet kan vi, och kommer vi, att segra i denna tidsålder. Utan den kommer vi att se oss själva gå ner i degeneration och död eftersom vi kommer att identifiera oss med det vi ser – effekten – istället för att identifiera oss med det som förblir det osynligt tills vi höjer medvetandet.
De uppstigna mästarna har visat mig minnesbilder om sjunkandet av kontinenten Lemurien precis utanför dessa stränder, den stora kontinenten Mu, moderlandet. Den sjönk för att folket gick in i samma avgudadyrkan av att se till den yttre formen och förälskade sig i alla vetenskapens landvinningar, bortom det vi åstadkommit i vår civilisation idag. Deras svek var kärlekens svek, kärleken som en mycket personlig kärlek, en hängivenhet till den Gud som bor i vårt eget och våra medmänniskors tempel.
Den hängivenheten ser vi idag avta i en sådan alarmerande takt att jag till och med kan se det under det senaste decenniet; i förändringen av hur vi förhåller oss till varandra, till att livet blir liv, även i livmodern. Så idag, berövade den kärleken och förståelsen av livet, kan vi som en nation tolerera aborter i miljontals och inte inse att det livet är en del av oss själva.
Du som sitter där är en del av mig. Hur mycket mer är då inte det som finns i min livmoder en del av mig själv? Den har kapaciteten att vidmakthålla mig själv som gener och kromosomer, som medvetande, men dessutom har den kapaciteten att vidmakthålla livets rörliga ström. Därför, hur har vi inträtt i den galenskap som är en cancer i sinnet, som låter oss dra slutsatsen att befrielsen av en individ – nämligen en kvinna – kan komma från mordet av en annan del av livet som är den del av denna samma kvinna? Vi har trott på en lögn, och aposteln säger: ”De trodde på lögnen och deras fördömelse är rättvis.”
Vad är fördömelse? Det är Guds dom som återvänder till oss. Det vi sår ska vi skörda. Vi sår virvelvinden eftersom vi har blivit okänsliga för livet bortom det fysiska. Vi definierar allt utifrån vad som visar sig fysiskt, utan att inse att det finns ett förutbestämt medvetande. Vi behöver veta att vi har en medveten medvetenhet som rör sig in och ut ur livet, och därför måste jag vittna. Jag kan inte stå bredvid och se okunnighetens och glömskans slöjor komma över mitt folk, och därför måste jag berätta för er om mitt inre vittnesbörd. Eftersom jag är en av er och en del av er, kanske min inre upplevelse i Guds tempel kommer att ha relevans.
Så jag säger till dig att jag minns att jag har levt tidigare. Jag minns medvetandet som jag hade när jag låg i livmodern. Det var fullt moget och utvecklat. Det fanns i det Högre Jaget. Så det finns precis samma upplevelse i aborten av ett barn som det skulle finnas i mordet på någon av oss som fullvuxna. Det är en individ, en själ, en identitet som rör sig genom livets cykler, knackar på dörren, får inträde till livet för att få en möjlighet att uppleva frihet och uppfylla sin karma, sitt öde, sitt syfte.
Vi måste inse att när vi spelar Gud är vi de ultimata avgudadyrkarna. Och oavsett om vi leker med gener och kromosomer – som forskarna gjorde på Atlantis, och skapar monstrositeter och därigenom orsakar att kontinenten sjunker i Noas flod – eller om vi leker med kärnenergi idag, så leker vi med den heliga elden, och den heliga elden kommer att vända det vi gjort mot oss.